Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck.

Copyright Notisa Bildarkivet © 2008. Texten får inte kopieras eller användas utan tillstånd. Otillåten användning debiteras.

I gamla tider fanns ingen lagstadgad rätt till semestrar och fridagar. De kyrkliga mässdagarna erbjöd dock tillfällen till fristunder eftersom arbetet inkräktade på kyrksamheten.

I de gamla tiderna fanns inga semestrar och fridagar. Dock erbjöd de kyrkliga mässdagarna tillfällen till fristunder. Under medeltiden var de religiösa högtidsdagarna ganska många. Minnet av helgonen, martyrerna och kyrkofäderna liksom de mest betydelsefulla momenten i Jesu liv firades med mässor och gudstjänster. Enligt kyrkans förordningar borde det världsliga arbetet underordnas vördnaden för religionen.
De kyrkliga högtidsdagarnas arbetsfrihet innebar inte ledighet i nutida bemärkelse. Det fanns bestämda regler om vad som var lämpligt och olämpligt att företa sig under dessa dagar. Ledighet från arbetet betydde inte att man fick disponera sin tid efter eget behag.
Efter 1500-talets kyrkoreformation minskades antalet helgdagar med kyrklig anknytning. Men de dagar som fortfarande firades skulle i princip vara arbetsfria. Budordet att vilodagen skulle helgas gällde söndagen liksom alla högtidsdagar. Besök i kyrkan och lyssnandet till guds ord var det ideala sättet att helga vilodagen.
I städerna var arbetsordningen annorlunda än den var på landsbygden. Stadens skråbundna hantverkare skaffade sig egna regler beträffande rätten till ledighet. Av praktiska och ekonomiska skäl var måndagen ogillad som arbetsdag. Med tiden skapades därför en praxis som gav gesällerna rätt till ett antal fria måndagar varje år. Liknande förhållanden förekom bland tjänstefolket både i staden och på landsbygden. Det ansågs vara rimligt att de som arbetade utsocknes fick rätt till ledighet för att besöka hemorten.Vid månadsskiftet september/oktober
hade tjänstefolket i allmänhet ledigt under några dagar. Perioden brukade kallas
friveckan eller slankveckan. Slankveckan anknöt till traditionen att tjänstefolk vid tiden kring mickelsmässan bytte arbetsgivare och att arbetsgivare nyanställde tjänstefolk.
Marknadsdagar var också tillfällen då viss ledighet kunde förekomma. Detta
gällde särskilt på landsbygden. Vanligen fick någon av pigorna eller drängarna följa husfolket till marknaden vilket räknades som en förmån.
De lovtider som inträffade mellan terminerna vid läroverken och universiteten benämndes ferier.
Enligt 1649 års skolordning skulle de studerande och lärarna vid de allmänna läroverken ha två månaders ferier under läsåret. I samband med att olika läro- och skolreformer genomfördes, ökades och minskades feriernas längd. Under 1800-talet maximerades lov och ledigheter vid utbildningsinstitutionerna till 16 veckor.
Det ansågs att ansvarsfulla och prestigefyllda ämbeten krävde längre ledighet än mindre ansvarsfulla värv. Vilket i äldre tider också praktiserades inom de ämbetsverken. De högre ämbetsmännen kompenserades både med höga löner och med längre sammanhängande ledigheter. Även riksdagen och domstolsväsendet var gynnade beträffande långa ledigheter.
Endast högre tjänstemän och befattningshavare hade rätt till semester. Det var därtill inte självklart att uppbära lön under ledighet. De lägre tjänstemännen blev under 1800-talets senare del också i ökande grad berättigade att njuta några dagars ledighet. Det var en förmån som brukade förläggas till tiden kring midsommar.
Det var de bättre bemedlade grupperna i samhället som kom att påverka inriktningen på den "semesterkultur" som började växa fram från slutet av 1800-talet.
Ordet semester som kommer från latinets semestris är en sammansättning av orden för sex och månad. Ordet återfinns också inom engelska språket som beteckning för termin. Under 1920- och 1930-talen blev semester ett allmänt förekommande begrepp. År 1931 infördes i arbetarskyddslagen en rekommendation om att arbetare som varit anställda under lång tid skulle få minst fyra dagars semester per år. Men det dröjde till 1938 innan rätten till semester lagfästes.
Den anställde gavs rätten
till en dags semester
per arbetsmånad.
Detta gällde dock bara den som hade varit anställd minst 180 dagar under föregående år. Vid mitten av 1940-talet fick även korttidsanställda rätt till semester. Under 1950-talets första år infördes allmän treveckors semester.
Den allmänna semesterns införande skapade förutsättningar för det friluftsintresse som kom att bli utmärkande för senare tiders fritidsliv.
~~~~